TALLBACKA TRÄDGÅRDS HISTORIA ENLIGT OUTI ÅREN 2015-2020
Tallbacka fastigheten som befinner sig i stadsdelen Rödjan i Pargas stad bytte ägare den 1sta augusti år 2015. Ett nytt hem var målet men framförallt en tillräckligt stor trädgårdstomt. Ett par andra fastigheter i närområdet verkade lämpliga då det gällde storleken men de passade inte riktigt för odling. Tallbacka kändes genast som ett hem, det var på lämpligt avstånd från centrum och samtidigt lämpligt skilt, väderstrecken var rätt – mot norr fanns skydd i form av en bergsrygg och jordmånen verkade frodig. Platsen hade tidigare odlats (huset var byggt 1957), men bevisen för det hade nästan försvunnit. På åkern växte det manshögt med gråbo och lupiner, bärbuskarna hade tappat livsgnistan.
Vilken utmärkt möjlighet att göra vad som helst!
Det fanns några gamla äppelträd på gården, en ek och ett fint bokträd. De gamla brunnarna fanns kvar, av dem kunde vi få en del bevattningsvatten. Mellan huset och åkern hade man i något skede grävt ett ”onödigt” dike, som vi fyllde. Åkern plöjde vi på hösten och på våren 2016 började en hisnande färd mot drömmen. I det skedet innehöll planen inget annat än ” så många och olika bärsorter som möjligt”.
2016
Det var arbetsamt och tog lång tid att röja marken och återställa jorden för odling. Rotogräs, sly och vanlig frö ogräs fanns i oändliga mängder. Bit för bit, efter arbetet och på lediga dagar ökade odlingsjorden. Den 16 april skaffade vi de första plantorna. Jag var inte klar över mina planer och kunde inte tänka och använda annorlunda och möjligen fiffigare arbetssätt. Men en sak var säker – jorden i sig var underbar! Den var fin och stark, svart och mjuk. Under den bara foten kändes den härligt god. Solen värmde och Sera vande sig vid sitt nya trädgårdshunds liv. Jag minns den härliga lyckokänslan då jag sådde de första ärterna. Hemma, äntligen!
Hallon och vinbär hämtade vi från Nousis och Mattilan taimisto. Lite för tidigt förstås, plantorna fick vänta på att få komma i jorden. Aronian fanns då redan med, som torkad och krossad gör den morgonyoghurten himmelskt god. En helt nödvändig växt alltså. Vi skaffade också havtornsplantor, krusbär behövde finnas så klart. Planen ritade vi så småningom, plantorna sattes i rader. Något annat kunde jag inte då ens tänka. Estetik och variation bjöd gångar och växternas färger och olika skepnad på.
Vi behövde förverkliga odlingen i snabb takt för att få skörd; vi började med att grunda en örtagård bestående av 14 pallkragar på huset stenhårda och soliga sydsida. Gräsmattan undertill var oduglig avfallsjord, så vi byggde på en täckduk. Mellan pallkragarna gjorde vi gångar av betongplattor. Det är härligt att rita odlingsplaner. Andaktsfullt undersökte jag grundplanerna för gamla örtagårdar. Jag drömde om buxbom häckar. Den tegelröda färgen var ett gemensamt beslut med tanke på pallkragarna som sedan dess målas med den färgen. De första dagarna i maj var heta och lyckliga. Fjorton pallkragar vad allt kunde man inte pröva i dem…
Snart fyra år senare ser jag från de dåtida bilderna den väldiga förändringen i tankesättet som vi har varit med om. År 2016 ville vi odla bär och grönsaker nu vill vi odla JORDEN. Fastän den nyrensade jorden var underbar så känns det nu illa att se jorden bar, utsatt för torka och erosion. Jag kunde inte då tänka att jorden kunde tas i bruk på något annat sätt än att röja den. Svedjebrukets arvinge?
Täckodlingen var inte helt obekant för mig. Jag visste att det var nyttigt att få ett ordentligt täcklager kring de nya plantorna för att kunna bevara fukten och hindra ogräsen. Det nödvändiga täckmaterialet, mängden och priset kändes oöverkomliga.
Så småningom framskred planteringsarbetet och grundplanen klarnade. Jag ville dela den gamla odlingstäppan i två delar med en diagonal gång, avgränsad med fruktträd. Länge fick jag leta efter den rätta placeringen innan den rätta vinkeln var funnen. Det kändes som om jag letade efter en tidigare struktur som blivit bortglömd. När den rätta placeringen hittades var den självklar.
Plantorna kom i jorden i en långsam takt, det fanns så mycket annat obligatoriskt arbete. Husets nästan oanvända källare behövde röjas och målas. Vi behövde en plats för trädgårdsverktygen, alltså byggde vi ett trädgårdsskjul. Därefter fortsatte vi med att bygga garaget/förrådshuset. Den första hösten blev huset klart till stomgranskningen. Allt detta vara mycket nödvändigt, men tog tid och framförallt medel. Jag började bli nervös på riktigt. Trädgården avancerade inte alls som jag hade hoppats. Vi hade planterat och röjt, nu var vintern i antågande. Vi behövde få ett stängsel kring området!
Jag hade tidigare i Sagu skyddat mina fruktträd med separata nätkonstruktioner. Där fanns bekymmer med fältharar. Här i Pargas fanns mängder med rådjur och vitsvanshjortar. Hotet existerade dygnet runt något måste göras. Således beställde vi tryckimpregnerade stolpar och viltstängsel och påbörjade ett arbete på ackord. Det första skedet av viltstängsel hackades på plats med slägga stående på trädgårdsstege. De sista stängslet spikades fast i stolparna i iskallt novemberslask. Ändarna till stängslet spikade vi fast i byggnaderna med hjälp av stolpar. Huvudsaken var att täppa till fiendens matstigar för vinterns ankomst. Vi hann nätt och jämt.
2017
Vintern 2016/2017 förändrades tyngdpunkten i mitt liv mot skärgården. Jag började som kyrkvaktmästare i Nagu och det nya arbetets ensamma utmaningar tog mina krafter för en lång tid. Våren kom till slut , som den brukade. Det tidigare arbetets slutlön hade redan en tydlig adress: Nu behövde vi få täckmaterial för träd och buskar! Jag trodde då och tror ännu att denna investering höll våra odlingar vid liv under kommande torra somrar. 50 m³ träflis alltså, ett material värt varenda en cent.
Våren 2017 planterade vi några hundratal jordgubbsplantor. Den senare sorten var den mörka och välsmakande Malwina, som blev vår absoluta favorit. Odlingstekniskt var början svår. Jorden var efter bearbetningen för lucker och plantornas odlingsdjup gick inte rätt. Det var en dyrbar och arbetsam lärostig som vi vandrat i många avseenden.
Den ”gamla trädgården” började se trevlig ut till sommaren. Grönsaker och lök, jordärtskockor och Isop – jag samlade på de växter jag älskar. Bärbuskar och örter växte riktigt bra. Trädgården började utvidgas utanför stängslet mot vägen. Buskblåbärens pionjärer i det nygrundade landet försökte anpassa sig till jordmånens alltför basiska omgivning. Under hösten kom tanken för första gången på att odla trädgårdsprodukter till försäljning. Ända tills nu hade jag (riktigt sant) själv tänkt äta alla bär.
2018
Under vintern gjorde vi mycket planeringsarbete. Tallbackas logo såg dagens ljus. Tallbacka Bamsen älskar bär och frukter! Till programmet hörde också trädfällning och den nya sidans stängselarbete. Vi fick ett fint tips av trädgårdskonsulent Sven Engblom och den vägen material till stängslet. Uppsättandet av stängslet fick vi bekosta själva. De stolparna kunde man inte hacka för hand. Men resultatet var fint. Hela området var skyddat för hjortarna och mot öster mot Sydmovägen fick vi en 4 m bred stadig port. Diket som delat trädgården i två delar rörlades och täcktes . Sera fick något nytt att snusa på i form av ett lass med mylla.
Den nya delen behövde så klart en odlingsplan. På den här punkten gick våra tankar isär. En följd av ”konflikten” var att vi fick den andra tryffelodlingen i Pargas. En stor del av ytan i den nya delen av trädgården består av två trianglar med hassel och ekträd som har inplanterat tryffelmycel. De blir en framtida tryffellund. Planen hade en liknande diagonalstruktur, en 3 meter bred grönväg i Tolkiens anda som går genom hela områdets centrum.
När våren grydde verkade allt lovande. Ett härligt ljus!
Vi inledde en takreparation. Den gamla skorstenen lät vi mura på nytt och tegeltaket togs ned. Ett väldig arbetsbörda men kompetenta arbetare gjorde sitt arbete tryggt och i tid. Nu började vi plantera den nya sidan. Vi hade beställt plantor från Savonlinnan taimisto: tre sorters krusbär, tre bärtry sorter, sötrönn, fläder och turkisk hassel. Via Baltic Tryffel Abs Lars Ingman fick vi beställa inhemska hassel och ekträd i vars rötter man hade inympat tryffelsvamp i Frankrike och Ungern.
Allt var bra. Så var det plötsligt inte. I slutet av maj överraskades vi av sjukdomen och vi fick se hur skört livet är. Resten av året gick till rehabilitering av den mentala och fysiska hälsan.
Vi hade trots allt inte tillräckligt med täckmaterial för att täcka och skydda de nya planteringarna. Sommaren 2018 var OBESKRIVLIGT TORR. Det är ett under att inte alla växter dog. För vi hade inte tillräckligt med krafter eller ens vatten att bevattna växterna tillräckligt. Bärbuskarna och fruktträden led mycket av torkan och det syns ännu. Tillväxten har varit svag de två första åren. Skadeinsekterna har orsakat skador åt de svaga växterna. Den potentiella skörden har varit oförskämt liten.
En dålig inledning för oss, och en allvarlig varning. Man måste kunna vattna växterna. Avdunstningen behöver minimeras. Vi behöver spara på vatten på alla tillgängliga sätt. Jag rensade ogräs och samlade det till ett berg. Jag vet inte om det var vettigt, men i det trötta tillståndet kunde jag inget annat. Det var lugnande att rensa ogräs. Samtidigt skapades en komposthög för kommande års pumpaskörd.
I början av september höll vi en fest, till vilken vi samlade många vänner. Kyrkoherde Henric Schmidt inledde tillfället med att välsigna trädgården. Efter den torra och ångestfyllda sommaren var det tragikomiskt att det under festen hällregnade och gästerna packade sig i garaget. Endast de mest modiga vågade sig på en upptäcktsfärd i det egentliga ”festrummet”.
2019
I januari 2019 var det vinter efter det har vi inte sett en sådan vinter på länge. Under den vinter gjorde vi den första helhetsbilden av trädgårdsområdet och vi försökte tänka på framtiden. Under sommaren 2018 hade vi levererat lite grönskar åt Tom Hilden på Matglad och vi ville fortsätta med det. Vi var nyfikna och ville pröva på allt möjligt. Vi sökte efter lämpliga växter och odlingsmetoder. Sommaren 2019 visade åt oss på många sätt att om vi tänker fortsätta och orka måste vi utveckla verksamheten. Fastän odlingen är relativt liten så kan till exempel förkultiveringen på våren samt leveransen av grönsakerna inte skötas utan en ordentlig infrastruktur, ordentliga verktyg och bokföring. Arbetet löper inte utan orsakar humörsvängningar och förluster. En sak för sig var torkan som fortsatte för andra året i följd. Kvaliteten på grönsakerna var alltså inte på önskvärd nivå. Bärbuskarna växte inte som de borde ha gjort.
På hösten 2019 byggde vi ett tvättställe för grönsakerna ute och funderade på lösningar på andra problem. I källaren behövde vi bygga ett utrymme för hantering av livsmedel med en vattenpunkt och ett torkskåp, arbetsyta och tillräckligt med lagerutrymme. För kultiveringen av plantor behövde vi skaffa ändamålsenliga verktyg och speciellt tillräckligt stark belysning. Vi ritade en stor karta över hela området och tänkte tillsammans med Matglad på odlingsplanerna. Tyngdpunkten flyttade sig mot rotsaker, mer speciella salladssorter och som en nyhet ätbara blommor. Sent på hösten sådde vi ett stort område med fröer lämpliga för höstsådd. Drömmen om odlingsbäddar började leva men ännu hann vi inte fram till täckodlingen. Jorden var ännu bar då vintern 2019-2020 började.
Men det blev ingen vinter utan en lång höst. I december beslöt vi skaffa ordentliga plantkultiveringsbord, odlingslådor och ljus. Vi beslöt också pröva på växthusodling i ett tunnelväxthus. Vi beställde ett plasthus 3x 6 m stort och sådde våra första chiliplantor. Försiktigt sagt: Vi var mycket ivriga. En ny idé var att bygga ett sexkantigt torn av pallkragar för olika slags teörter som vi ville pröva. Tanken var att både få bekanta sig med nya växter men samtidigt möjligast estetiskt vackert. Under våren planterade vi femton olika sorter i tetornet.
Den största förändringen skedde inombords i våra huvuden. Vi fick under vinterna tag i de svenska trädgårdsvisionärerna Philipp Weiss och Annevi Sjöbergs SKOGSTRÄDGÅRDEN – Odla ätbart överallt. Den hade utkommit 2018 och valdes till årets trädgårdsbok. Idén om en skogsträdgård som fungerar enligt naturens egna principer och som utnyttjar lövskogens struktur det vill säga en helhet av ettåriga och perenna, träd, buskar och örter som dessutom är självförsörjande då det gäller vatten och näringsämnen sprängde vårt medvetande. När vi till det lägger täckodlingen och bokashikomposteringens bokstavliga JORDODLING så kan man säga att vi påbörjade en resa in i en ny värld.
Vi hade en stark vilja att göra allt bättre och producera förstklassiga råvaror. Det fanns många frågor som inte kunde lösas med annat än att pröva dem. En sådan helhet var torkandet av örter till te: odling, torkning, planering av teblandningar och förpackning. Några genvägar fanns inte så vi samlade ihop många kandidater och prövade med små mängder. Ett annat stort projekt var olika slags bladgrönsaker som cateringföretagen gärna använde för att kunna bjuda på något nytt och annorlunda åt sina kunder. Rucola, sarepta och andra asiatiska kålväxter lyckades bra och var möjliga att odla och goda att äta.
Vi planerade även de ätbara blommornas urval som vi lyckades odla och fick goda erfarenheter av. Blommorna var sommarens underbaraste produkt, en stor låda med ätbara blommor förgyllde den veckovisa leveransen av grönsaker.
Under hösten hade vi påbörjat röjningen av det nyaste odlingsområdet. Men arbetet hade blivit på hälft. Det var ett gammalt jordgubbsland som hade lämnats för tiotalsår sedan. Den gamla jordgubbsplasten fanns ännu kvar. Röjningen av åkern var ett hårt jobb, utan jordbyggnadsentreprenör Bobben Adolfsson hjälp hade det inte lyckats. Stubbar och plast revs bort med hjälp av grävmaskinen. Jordmånen var fin men gråboet och Pargas hemska vilda palsternacka hade tagit över området.
2020
Vintern fanns överhuvud inte. Vädret var så milt att till exempel bärtryet började blomma alldeles för tidigt. Men Våren i maj var trots detta kall och kulen. Pollinerarna var inte i farten och de redan tidigare hårt ansträngda bärbuskarna led ytterligare av detta. Den största besvikelsen var att höstsådden misslyckades totalt. Den höga värmen och fuktigheten förstörde fröerna, den fina planen ruttnade bokstavligen. På våren försökte jag ändå så något nytt i de förstörda bänkarna. Men det lyckades inte heller. Jag började misstänka att det var något fel på jorden, vi sökte efter orsaken och förbättringsmedel ur litteraturen och via kontakt med trädgårdsexperter.
Efter två torra somrar hade vi bestämt att investera i ett bevattningssystem och i en borrbrunn. Vi hade först funderat och beräknat möjligheterna att ta tillvara regnvatten och fantiserat om att leda vatten till trädgården från den gamla gruvan. Men de här alternativen var inte möjliga eller tillräckliga. Det är bra att ta tillvara regnvattnet om det regnar nu och då. Under somrarna 2018-2019 regnade just inte alls. Alla prognoser pekar på att vi är på väg åt detta håll, vädrets extrema fenomen och långa torrperioder, ösregn som den torra jorden inte kan ta emot.
Borrbrunnens vatten är naturligtvis för kallt för att användas som sådant. Vi behövde skapa ett system där vattnet hinner varmna och bli syresatt och som kan indelas i tillräckligt många underavdelningar. Man måste kunna bevattna olika växter under olika tider och utan att slösa med vattnet. Järvenkylä som finns i Sagu hjälpte till med planeringen och levererade materialen: Stomrör som grävdes ner i marken, brandslangarna och 2 km med droppslangar samt en väldig massa kopplingar. Ett stort arbete som ännu fortsätter år 2021.
En annan ny sak som vi ville pröva var växthusodling. Växthuset var under första året en 200 euros plast tunnel men erfarenheterna var mest positiva. Vi fick skörd av tomat, basilika och chili. Bevattningen fungerade bra men vädringen av tunnelväxthuset visade sig vara mycket besvärlig. Dörrarna var i praktiken öppna hela sommaren.
Det tredje temat för året var de ätbara blommorna och av dem fick vi erfarenhet som både var god och mindre bra. Några sorter klarade sig bra och var användningsbara, andra igen var konstiga till smaken och alltför torra till sin konsistens. Ringblomman var säkert den mest underbara, som gav stor skörd, smakade gott och var vacker. Den är också en viktig skyddsväxt mot skadegörare. Krasseblommorna blev också populära, dem behöver vi få mera av. Pumpablomman är en gourmetdelikatess och doftar himmelskt i en stor bukett.
Det största motgången var ännu på kommande. En sen sommarafton då jag svajade in från dagens rensning av ogräs såg jag att krusbärsbuskarna så onormala ut. Vi har tre krusbärssorter i två långa rader och krusbärsstekelns larver hade börjat sin första fest. Jag hade inte varit tillräckligt på min vakt och med en otrolig fart var bärbuskarna kalätna. Vi fick olika slags svar på nödropen som vi skickade till våra kända trädgårdsexperter: tallsåpa, svavel på hösten, rovsteklar eller något som lever i steklarna, tröst med att naturen nog balanserar sig och direktiv om att förbättra bärbuskarnas egen motståndskraft. Det fanns alltför många larver och buskar för att manuellt avlägsna dem. Under samma sommar kal åt krusbärsstekeln buskarna tre gånger.
Man kan konstatera att det var svårt att förhålla sig lugnt till detta.
Ännu ett år tänker jag försöka förbättra jordmånen och stärka buskarnas motståndskraft. Om inte detta hjälper till hösten 2021 så river jag upp buskarna och prövar med något annat. Det kan vara också så att det här sorterna inte passar till det här klimatet.
Skörden år 2020 lyckades delvis mycket bra. Vi har lärt oss mycket om att odla bladgrönsaker. Vi lyckades öka på odlingssäsongen rejält i början och slutet. Vi klarade i övrigt av de flesta skadeinsekterna förutom de förbannade krusbärssteklarna. Vi tog många steg framåt i skördehanteringen, i förpackningen av grönsakerna och leveransen. En officiell våg skaffade vi och fick ett intyg över livsmedelshanteringen. Tillsammans med vår kunder lärde vi oss nytt om olika slags grönsaker och deras användning i köket. Några nya sorter och arter förtjänar klart en större satsning medan några andra kan man glömma. Vi lärde oss och insåg att vi inte vet tillräckligt utan att utmaningarna är väldigt stora.
Sommaren 2020 under den konstiga Coronatiden kunde vi hålla en trädgårdsfest på Olofsdagen i slutet av juli. Cirka 70 gäster kom för att bekanta sig med trädgården, för att provsmaka örtdrycker och för att lyssna på The Fifth Jazz Editions musikframträdande. Vi fick många kommentarer och ideér samt en träning i hur Tallbacka kunde bli en besöksträdgård. En kväll i augusti hade vi en grupp skärgårdsguider på besök. Deras feedback angående trädgården och hur det skulle löna sig att presentera trädgården och berätta om den var guld värt. De vet vad de talar om. I början av augusti skedde något ännu konstigare, otroligt nog ett TV besök. Närmat i Åboland programmet gjordes till en del hos oss. Micke Björklund och Mathias Jungar kom och lagade mat samt deltog i en middag på Tallbacka. Med en förberedelsetid på 10 minuter och utan någon planering hängde vi med. Huh Huh.
Höstens stora satsning var bygget av ett nytt tunnelväxthus. Det placerades på en plats i trägården där det fanns tillräckligt med plats, solljus, en jämn terräng och framförallt en plats där jorden behövde återupplivas. Den här platsen bestod av livlös och kompakt mineraljord, för lite organiskt material, för liten förmåga att behålla vatten. Många sådd försök hade misslyckats, gräslöken överlevde men tillväxten var dålig. Vi skalade bort 40 centimeter av jordlagret och en del återbördades förstärkt med växtavfall, flis och hästdynga. Hela jordmånen vattnades med EM lösning. Det sägs att jordens mikrober har en väldig betydelse för hur växterna gror, växer och producerar skörd och klarar sig kampen med skadegörare och sjukdomar.
Under hela hösten skruvade vi ihop växthuset. Samtidigt planerade vi för en jordfabrik och bokashikompostering. Under våren 2021 har vi möjlighet att pröva tidiga grönsaker och plantodling i det nya växthuset med kanalplast skivor.
Fyra år av motgångar och väderfenomen har mjukat upp mig till att öppet förespråka täckodling. Allt mera och systematiskt vill vi använda organiskt täckmaterial, spara vatten och skydda växterna från uttorkning, gödsla naturenligt och hindra erosion. Vi vill skapa gynnsamma förhållanden åt mikroberna i jorden så de kan utföra sitt viktiga nedbrytningsarbete och skapa en stark jordmån samt en motståndskraftig mångfald av arter och sorter.
Här finns vår största utmaning: att odla och sköta om jorden, och ge den förutsättningar att återhämta sig. På det sättet kan vi trots motgångarna tro på en bättre framtid.